|
Av Karl G. Johansson |
7.1 Innledning
7.2 Kodning av tillägg, strykningar og
ersatt täxt i manuskriptet
7.3 Kodning av tillägg, strykningar och
ersatt text som utförts vid transkriberingen av en
manuskripttext
7.4 Skador och oläsbarhet
|
7.1 Innledning |
Det här kapitlet behandlar kodningen av rättelser, strykningar och tillägg gjorda i manuskriptet av skrivaren eller senare användare av detta eller som görs i den transkriberade texten, t.ex. av den som transkriberar eller vid kodningen. Här behandlas vidare kodningen av skador i handskriften som påverkar läsningen av texten. Det första avsnittet (7.2) beskriver rättelser, strykningar och tillägg som gjorts av skrivaren eller senare användare i handskriften från nedskrivningen fram till i dag. I det andra avsnittet (7.3) behandlas rättelser,strykningar och tillägg som gjorts av den som transkriberade texten eller tillfogats från äldre utgåvor. Det tredje avsnittet (7.4) behandlar skador i handskriften som påverkar läsningen av texten. Detta avsnitt hänger ofta tätt samman med de två föregående avsnitten som ger rekommendationer angående tillägg och rättelser. Den kodning som rekommenderas i det följande baserar sig på kapitel 18 i TEI Guidelines (529ff.). De behandlade elementen är:
|
Elementer |
Innhold |
|
<add> |
innehåller tecken, ord eller fraser som lagts till i marginalen eller i anslutning till den ursprungliga texten. |
|
<del> |
innehåller tecken, ord eller fraser som raderats, markerats som strukna eller på annat sätt överflödiga i manuskripttexten. |
|
<supplied> |
markerar text som lagts till av transkribenten, den som utfört kodningen eller en redaktör där det saknas text i manuskripttexten eller där ett avsnitt inte går att läsa i handskriften på grund av slitage eller skada. |
|
<sic> |
innehåller text som transkriberats utan åtgärd trots att den är tydligt felaktig. |
|
<corr> |
innehåller den korrekta formen för det tydligt felaktiga avsnittet i manuskripttexten. Detta element används alltså endast vid transkribering och kodning av manuskripttext. Det skall alltså inte användas för rättelser som utförts i handskriften. |
|
<gap/> |
är ett element utan egen utsträckning i den transkriberade manuskripttexten. Det markerar en punkt där text har utelämnats vid transkriptionen på grund av att materialet här är oläsbart. |
|
<unclear> |
innehåller tecken, ord, fras eller längre avsnitt av text som inte kan transkriberas med säkerhet på grund av skada eller slitage i handskriften. |
I den tradition som utvecklats inom medeltidsfilologin finns olika skolor med avseende på transkribering och edering av texter. Filologer har utvecklat delvis skiftande system för behandlingen av de särskilda fenomen i handskriftstexten som ställer till svårigheter vid återgivningen av texten i en tryckt utgåva. När man arbetar med elektroniska avskrifter av manuskripttext möter man i princip samma problem. Dessutom måste kodningen av dessa fenomen kunna visas på en datorskärm och det är då viktigt att det går att knyta kodningen till ett visningsformat som är känt hos dem som skall använda texten. Trots att det elektroniska mediet ger oss nya möjligheter finns det ofta paralleller mellan det traditionella arbetssättet vid transkribering och edering. Relationen till det traditionella sättet att behandla den här typen av fenomen kan därför med fördel finnas med i det följande resonemanget.
I en diskussion om en tänkt manual för edering av nordiska medeltidstexter pekade Helle Jensen, med en hänvisning till ett äldre förslag från Stefán Karlsson (se Stefán Karlsson 1963: LXVIIf.), på olika fenomen i manuskripttexten som måste markeras i en utgåva (Jensen 1988). Jensens förslag inleds med strukturell markering av t.ex. linjeskiften i handskriften (se kapitel 4 om manuskriptstruktur). Hon lägger även fram en lista över tecken för markering av företeelser i handskriften som har att göra med förändringar gjorda av skrivaren eller senare användare. Dessa ställs upp så här (Jensen 1988: 102f.):
|
Teckn |
Förklaring |
|
` ´ |
Innehåller något som har lagts till över linjen i handskriften. |
|
´ ` |
Innehåller något som har lagts till i marginalerna. Om inget annat anges i en fotnot anses detta vara utfört av den som skrivit huvudtexten. |
|
|- -| |
Innehåller text som strukits, underprickats eller raderats från texten. |
|
-| |- |
Innehåller text som skrivits två gånger av skrivaren utan att detta har markerats i manuskripttexten. |
|
<> |
Innehåller text som saknas i handskriften, men som lagts till av redaktören. |
|
* |
Det följande ordet har rättats av redaktören. I en fotnot ges det ursprungliga ordet. |
|
[ ] |
Detta textavsnitt är oläsbart i handskriften på grund av slitage eller skada. Texten är supplerad från ett annat manuskript eller är en konjektur utförd av transkribenten eller redaktören. Om suppleringen är gjord från ett annat manuskript skall texten återges diplomatariskt. Om den är gjord efter en annan källa, som en utgåva eller är en konjektur skall den återges efter originalets norm. |
|
[[ ]] |
Detta textavsnitt har varit oläsbart vid en tidigare diplomatarisk transkibering. Inom dubbla parenteser återges text som var läsbar vi den aktuella transkriberingen. |
|
000 |
Denna markering representerar oläsbara tecken eller tecken som avlägsnats helt från manuskriptet, t.ex. genom att avsnittet klippts bort. Antalet nollor anger det antal tecken som anses vara utelämnade eller oläsbara. Här räknas inte abbreviaturer som ersätts av de tecken som de förkortat. |
|
000...000 |
När antalet tecken inte kan anges med
säkerhet kan detta markeras genom att man
anger ett öppet antal nollor. |
Dessutom föreslår Helle Jensen att svårlästa tecken, ord eller fraser markeras med underprickning. I utgåvor från de två arnamagnæanska instituten i Reykjavík och København följs dessa förslag vanligtvis, och i de flesta utgåvor av medeltidstext finner man liknande system för återgivningen av dessa fenomen. Detta ger oss en lämplig utgångspunkt när vi transkriberar fornisländska och fornskandinaviska handskrifter. De principer som presenteras i det följande är genomgående byggda på traditionen att producera filologiskt korrekta utgåvor av texter och enskilda handskrifter.
Den markering för tryckta utgåvor som föreslogs av Helle Jensen kan alltså i de flesta fall direkt översättas till det elektroniska kodningssystem som presenteras här. Därmed kommer även visningen av den kodade texten att kunna göras enligt ovanstående i olika visningsformat, något som vi kommer att ge fortlöpande exempel på.
Det förekommer olika typer av anteckningar och senare skrift i marginalen i många av de medeltida handskrifterna, och dessa kan vara av varierande intresse för vår kunskap om huvudtexten eller handskriftens proveniens. Noteringar till huvudtexten i marginalerna kan ha tillfogats av senare användare av handskriften och kan vara av värde om vi intresserar oss för texttraditionen. Andra noteringar kan ange en ägare till handskriften eller att någon på en viss tidpunkt i dess historia har använt den t.ex. som förlaga för en ny avskrift av texten. I de medeltida handskrifterna finner vi dessutom ofta anteckningar och kladdar i marginalen som inte har något med huvudtexten att göra. Dessa anteckningar kan vid första anblicken tyckas vara av mindre värde för den filologiska undersökningen, men i ett större sammanhang kan de ibland ge information om en handskrifts historia och var den har funnits vid en viss tidpunkt. Om vi t.ex. finner samma typ av marginalanteckningar i flera manuskript kan detta leda till att dessa kan knytas till en viss miljö vid en viss tidpunkt. Information av det här slaget kan även leda till att vi kan upprätta förbindelser mellan handskrifter som tidigare inte setts i ett sammanhang. Detta menar vi är ett gott argument för att information även om obetydliga randanteckningar skall finnas med i beskrivningen av en kodad text i header (se kapitel 2) eller som sökbara enheter i den kodade informationssträngen.
Den första typen av anteckningar, kommentarer och tillägg till manuskripttexten, är i tryckta utgåvor ofta behandlade i fotnoter. De betraktas som relevanta för läsningen av texten och ges därför en klar anknytning till denna. Marginalanteckningar som explicit anger ägare eller användare av handskriften behandlas oftast i en inledning till utgåvan. De betraktas som relevanta för textens och handskriftens historia. Den tredje kategorin av anteckningar, de som inte tycks ge någon relevant information, utesluts ofta från inledningen till utgåvor. Detta är naturligtvis en rationell behandling av tillgänglig information när utrymmet begränsas av den tryckta utgåvan. Obskyr och till synes irrelevant information utesluts medan mer relevant information presenteras i inledning och fotnoter. I en elektroniskt kodad transkription av manuskripttext finns det emellertid ingen sådan begränsning. Informationen kan lagras på samma sätt för alla de tre typerna utan att detta behöver skapa några problem med utrymme eller hanterbarhet. Därigenom kan vi göra informationen sökbar på ett helt nytt sätt.
De medeltida handskrifterna är ofta skadade av användning eller dålig hantering. Ibland får detta konsekvenser för läsningen av manuskripttexten. Stycken av pergamentet kan t.ex. ha slitits bort och därmed lämnat ett hål i handskriften. Ibland är delar av texten oläsbara på grund av att någon medvetet raderat dem eller de har mörknat av smuts till en sådan grad att de inte längre går att läsa. I tryckta utgåvor av manuskripttexter markeras oläsbara avsnitt på det sätt som refererats i listan ovan. I inledningen till sådana utgåvor diskuteras ofta frågor om oläsbara avsnitt och liknande ingående. Om det föreligger andra versioner av texten kan dessa ofta användas för att fylla ut det saknade avsnittet. I en diplomatarisk utgåva av en manuskripttext finner man ofta att dessa avsnitt markerats som oläsbara.
I de följande avsnitten kommer parallellen mellan den traditionella filologiska markeringen av denna slags textuella och utgivningstekniska fenomen och elektronisk kodning att bli tydlig. Det är därför viktigt att ta traditionell transkribering och utgivning av medeltidstexter som utgångspunkt för den elektroniska kodningen av manuskripttext. Det primära syftet med de följande avsnitten är att ge rekommendationer för transkriberingen och kodningen av medeltida manuskripttext. I vissa fall ger vi även rekommendationer för redaktionell kodning av texten, d.v.s. kodning som refererar till ingrepp i texten som görs av den som transkriberar eller kodar den. Det är därför viktigt att hålla isär å ena sidan transkribering och kodning av manuskripttext och å andra sidan utgivarens arbete med att lägga texten till rätta för den tryckta utgåvan. Den transkriberade och kodade manuskripttexten kan därmed utgöra ett gott material för det traditionella utgivararbetet.
|
7.2 Kodning av tillägg, strykningar och ersatt text |
I manuskripttexten och i handskriftens marginaler finner vi ofta olika typer av rättelser, strykningar och tillägg som vi vill markera. Dessa kan delas in i olika typer beroende på ändringens natur och dess värde för läsningen av texten eller för vår kunskap om handskriften. Den grundläggande indelningen kan göras mellan å ena sidan tillägg i själva texten eller i marginalen och å andra sidan strykningar i manuskripttexten. De förstnämnda skall primärt markeras med elementet <add> medan de senare primärt markeras med elementet <del>. TEI Guidelines rekommenderar här även användningen av elementen <sic> och <corr>. Vi anser emellertid att användningen av dessa element skall begränsas till korrigeringar gjorda av transkribenten eller utgivaren av den elektroniska texten (se 7.3). Därigenom upprätthålls avgränsningen mellan det som återfinns i handskriften och ändringar som utförts vid den vetenskapliga behandlingen av texten.
7.2.1 Tillägg
De vanligaste ändringar man finner i manuskripttexten är tillägg gjorda av författare (author), redaktör (compiler), skrivare (scribe), kommentator (annotator) eller någon som i efterhand rättat texten (corrector). Följande element rekommenderas för att beskriva olika typer av tillägg i handskriften.
|
Elementer |
Innhold |
|
<add> |
innehåller tecken, ord eller fraser som lagts till i marginalen eller i anslutning till den ursprungliga texten. Man kan använda attribut som: |
|
hand |
betecknar den som har utfört tillägget. Attributet kan ges olika värden som t.ex.: |
|
scribe |
betecknar den som producerat skriften i det aktuella avsnittet i manuskripttexten. I header kan de skrivarhänder som avgränsats i handskriften definieras. |
|
|
main scribe |
betecknar den som producerat större delen av skriften i manuskripttexten i tillfällen där det förekommit mer än en skrivare vid produktionen av handskriften. Skrivaren kan beskrivas i header. |
|
|
(author) |
betecknar den som skrivit texten i de fall där manuskriptet innehåller originalproducerad text. Denna funktion är emellertid sparsamt förekommande i det nordiska medeltidsmaterialet. |
|
|
compiler |
betecknar den som bär ansvaret för längre interpolationer som gjorts för att anpassa en avgränsad del av manuskripttexten till handskriftens kontext. |
|
|
annotator |
betecknar den som är ansvarig för marginalanteckningar i handskriften. Denna roll begränsas till kommentarer som tillfogats till manuskripttexten. |
|
|
corrector |
betecknar den som tillfogat tillägg eller rättelser i anslutning till manuskripttexten, antingen i direkt anslutning till texten eller i marginalerna. |
|
resp |
anger vem som identifierat den hand som utfört tillägget. Denna information kan även lämnas i header. |
|
place |
indikerar var tillägget har gjorts i handskriften. TEI föreslår värden som: |
|
inline |
tillägget har gjorts i texten på utrymme som ursprungligen har lämnats tomt av skrivaren. |
|
|
supralinear |
tillägget har gjorts ovanför skriftlinjen. |
|
|
infralinear |
tillägget har gjorts under skriftlinjen. |
|
|
marginleft |
tillägget har gjorts i vänstermarginalen. |
|
|
marginright |
tillägget har gjorts i högermarginalen. |
|
|
margintop |
tillägget har gjorts i övre marginalen. |
|
|
marginbot |
tillägget har gjorts i undre marginalen. |
|
|
overleaf |
tillägget har gjorts på motstående sida av bladet. |
|
|
<addSpan> |
markerar inledningen av ett längre avsnitt som lagts till av t.ex. författare, skrivare eller redaktör. Detta element kan ha samma attribut som <add>. |
|
to |
attributet identifierar slutpunkten för det tillagda avsnittet genom att man anger ID för det <anchor> eller tomma element som placeras där. |
Tillägg som kan föras till författaren av manuskripttexten torde vara sällsynta i nordiska medeltidshandskrifter. Den typ av tillägg som markeras med elementet <add> tillskrivs därmed framför allt värdena scribe, compiler, annotator eller corrector som detta beskrivs i det följande.
De tillägg som sannolikt är av störst intresse att markera vid transkriberingen och den elektroniska kodningen av manuskripttexten är de som utförts av skrivaren. Dessa tillägg kan kodas enligt följande exempel från ett avsnitt i Rómverjasögur (AM 595 a&endash;b 4to; f. 14r22):
|
|
NB! For å gjøre lesningen av eksemplene i dette kapitlet lettere bruker vi ikke entiteter ("&stall;" o.l.), men utskriftstegn.
I den elektroniska textens header (se kapitel 2) skall den enskilde skrivaren identifieras, antingen som anonym eller, om detta är möjligt, med namn. Huvudhanden i manuskripttexten kan markeras som main scribe enligt följande:
|
|
I kodningen är det även möjligt att markera var i handskriften tillägget är placerat. Detta gör man med attributet place. Ett tillägg som placerats över skriftlinjen i manuskripttexten markeras enligt följande:
|
|
I vissa fall kan det förekomma att någon på en senare tidpunkt i handskriftens historia har tillfogat kommentarer till texten. Denna typ av tillägg kan markeras som marginalnoteringen av Finnur Jónsson i Codex Wormianus (AM 242 fol. s. 60):
|
|
Även i detta fall är det möjligt att markera var på handskriftssidan denna kommentar är tillfogad med attributet place. Finnur Jónssons kommentar är skriven i undre marginalen och skall alltså markeras enligt följande:
|
|
Elementet <add> används primärt för att markera kortare tillägg gjorda till manuskripttexten. I de tillfällen där ett tillägg sträcker sig över strukturella gränser i manuskripttexten rekommenderar vi att elementet <addSpan> används (jfr TEI, 537). Ett tillägg som sträcker sig över flera strukturella gränser kan lämpligtvis kodas med <addSpan>. Elementet <addSpan> markerar inledningen på det textavsnitt som lagts till och attributet to ger information om id för det element <anchor> som markerar avslutningen på avsnittet.
|
|
Elementet <add> kan inneslutas i elementen <w>, <orig>, <expform> och <reg> i fall där en del av ett graford lagts till i manuskripttexten. Men <add> kan även innesluta elementen <w>, <orig>, <expform> och <reg>. Detta för att göra det möjligt att markera sekvenser av graford som lagts till i manuskripttexten.
7.2.2 Strykningar
Följande element från TEI Guidelines rekommenderas för att markera olika typer av strykningar i manuskripttexten:
|
Elementer |
Innhold |
|
<del> |
innehåller tecken, ord eller fraser som raderats, markerats som strukna eller på annat sätt överflödiga i manuskripttexten. Man kan använda attribut som: |
|
hand |
betecknar den som har utfört strykningen. Attributet kan ges olika värden som t.ex.: |
|
scribe |
betecknar den som producerat skriften i det aktuella avsnittet i manuskripttexten. I header kan de skrivarhänder som avgränsats i handskriften definieras. |
|
|
main scribe |
betecknar den som producerat större delen av skriften i manuskripttexten i tillfällen där det förekommit mer än en skrivare vid produktionen av handskriften. Skrivaren kan beskrivas i header. |
|
|
(author) |
betecknar den som skrivit texten i de fall där handskriften innehåller originalproducerad text. Denna funktion är emellertid sparsamt förekommande i det nordiska medeltidsmaterialet. |
|
|
corrector |
betecknar den som bär ansvaret för senare strykningar i manuskripttexten. |
|
resp |
anger vem som identifierat den hand som utfört strykningen. Denna information kan även lämnas i header. |
|
type |
ibeskriver strykningen enligt en lämplig typologi. Värden kan vara: |
|
overstrike |
strykningen markeras med en linje över texten. |
|
|
erasure |
strykningen består av ett utraderat avsnitt i texten. |
|
|
bracketed |
strykningen markeras med parenteser i texten eller längs marginalen. |
|
|
subpunction |
tstrykningen markeras med punkter under strukna tecken eller ord |
|
|
<delSpan> |
markerar inledningen av ett längre avsnitt som strukits av t.ex. författare, skrivare eller redaktör. Detta element kan ha samma attribut som <del>. |
|
to |
attributet identifierar slutpunkten för det strukna avsnittet genom att man anger ID för det <anchor> eller tomma element som placeras där. |
Strykningar som kan föras till författaren av manuskripttexten torde vara sällsynta i nordiska medeltidshandskrifter. De typer av strykningar som markeras med elementet <del> tillskrivs därmed framför allt värdena scribe eller corrector som detta beskrivs i följande exempel hämtat från Rómverjasögur (AM 595 a-b 4to):
|
|
I TEI Guidelines nämns ett antal olika typer av strykningar (se ovan) som kan markeras med attributet type. Dessa kan användas för markeringen av strykningar utförda båda av skrivare och senare användare av handskriften. Om en strykning t.ex. utförts med ett horisontalt streck över texten (overstrike) kan detta markeras enligt följande:
|
|
Detta kan visas på datorskärmen eller i en tryckt text enligt de förslag som framförts av Helle Jensen (se ovan 7.1):
|
|
Denna text måste vara åtminstone delvis läsbar vid transkriberingen för att återges med denna markering. Om den strukna texten inte går att läsa kan strykningen markeras med elementet <gap/> som beskrivs nedan (7.4.1). Detta element kan inneslutas i elementet <del>. Därmed markeras att det oläsbara avsnittet ingår i en aktiv strykning. Om delar av den strukna texten går att läsa vid transkriptionen kan detta markeras med elementet <unclear> i kombination med elementet <gap/> som detta beskrivs i det följande (7.4.2)
Elementet <del> används primärt för att markera kortare strykningar gjorda i den transkriberade manuskripttexten. I de tillfällen där en strykning sträcker sig över strukturella gränser i manuskripttexten rekommenderar vi att elementet <delSpan> används (jfr TEI, 537). En strykning som sträcker sig över flera strukturella gränser kan lämpligtvis kodas med <delSpan>. Elementet <delSpan> markerar inledningen på det textavsnitt som strukits och attributet to ger information om id för det element <anchor> som markerar avslutningen på avsnittet.
|
|
Elementet <del> kan inneslutas i elementen <w>, <orig>, <expform> och <reg> i fall där en del av ett graford strukits i manuskripttexten. Men <del> kan även innesluta elementen <w>, <orig>, <expform> och <reg>. Detta för att göra det möjligt att markera sekvenser av graford som strukits i manuskripttexten.
7.2.3 utbyten
I de medeltida handskrifterna är det vanligt att struken och tillagd text ledsagar varandra så att den senare ersätter den förra. Det är emellertid inte alltid möjligt att fastslå relationen mellan de båda ändringarna. Om någon medvetet har struket den ursprungliga texten innebär detta inte nödvändigtvis att den text som lagts till över skriftlinjen eller i marginalen tillfogats av samma person eller som en direkt ersättning för det strukna. Det går alltså inte att med säkerhet avgöra om sammanhanget är intentionellt eller ej. Vi rekommenderar att utbyten som gjorts i manuskripttexten primärt skall markeras med kärnelementen <del> och <add>. I fall där vi kan vara relativt säkra om vem som utfört ingreppen kan detta markeras särskilt inom både <del> och <add> som i följande exempel för t.ex. author, scribe, annotator eller corrector. TEI Guidelines ger även möjlighet för att använda elementen <sic> och <corr> i detta sammanhang (TEI, 534ff.), men vi rekommenderar att användningen av dessa element begränsas till ingrepp som gjorts av transkribenten eller den som kodat den elektroniska texten, t.ex. med utgångspunkt i tidigare utgåvor.
Om någon struket ett avsnitt i manuskripttexten kan detta markeras enligt det ovan anförda (7.2.2), och om någon, samma skrivare eller någon annan i handskriftens historia, har lagt till ny text för det strukna, kan detta markeras enligt följande exempel från Codex Wormianus (AM 242 fol.):
|
|
Här markerar attributet hand att både strykningen och tillägget kan attribueras till skrivaren av manuskripttexten.
Även för kombinationer av strykning och tillägg kan elementen <delSpan> och <addSpan> användas som tidigare har beskrivits (se 7.2.1 och 7.2.2).
|
7.3 Kodning av tillägg, strykningar och ersatt text som utförts vid transkriberingen av en manuskripttext |
Vid transkriberingen av medeltidsmaterial möter vi ofta ord eller längre sekvenser av text som vi anser vara korrumperade på ett eller annat sätt. Ibland är det tydligt att det saknas text i den handskrift vi transkriberar eller att skrivaren har gjort ett misstag. Transkribenten kan i dessa vilja markera att något saknas eller att något är felaktigt skrivet i manuskriptet, och det kan även finnas önskemål om att kunna fylla ut eller rätta det felaktiga avsnittet, antingen från andra versioner av den aktuella texten eller från äldre utgåvor. I vissa fall kan transkribenten även vilja rätta öppenbara grammatiska fel i manuskripttexten utan att ha någon annan text som stöd. I det följande behandlas kodningen av redaktionella ingrepp i manuskripttexten utförda av transkribenten, en redaktör eller den som utfört kodningen. Notera att vi inte rekommenderar användningen av attributet hand för denna typ av ändringar. Här anser vi att attributet resp skall användas konsekvent för att hålla en klar avgränsning mellan å ena sidan olika typer av ingrepp som skett i handskriften och å andra sidan ingrepp som utförts vid transkribering, edering och kodning av manuskripttexten.
7.3.1 Tillägg utförda av transkribent eller utgivare
Om det är tydligt att det saknas text i den handskrift som transkriberas kan det hända att transkribenten önskar markera detta och lägga till den saknade texten. Detta tillägg kan t.ex. vara gjort med utgångspunkt i ett annat textvittne eller en äldre utgåva av texten. I kodningen av ett sådant tillägg kan vi ge information om källan och om vem som har ansvaret för tillägget. För kodningen av dessa tillägg rekommenderar vi att man använder elementet <supplied>.
|
Elementer |
Innhold |
|
<supplied> |
markerar text som lagts till av transkribenten, den som utfört kodningen eller en redaktör där det saknas text i manuskripttexten eller där ett avsnitt inte går att läsa i handskriften på grund av slitage eller skada. Elementet kan innehålla attribut som: |
|
source |
refererar till källan för det supplerade avsnittet om denna kan anges. |
|
resp |
markerar vem som har ansvaret för suppleringen av tecken, ord eller hela avsnitt. Kan ha värden som: |
|
transcriber |
personen som bär ansvaret för transkiptionen av manuskripttexten. |
|
|
encoder |
personen som bär ansvaret för kodningen av manuskripttexten. |
|
|
editor |
utgivaren av den text som använts som källa till suppleringen i manuskripttexten. |
|
reason |
ger information om varför texten har supplerats. |
|
agent |
ger information om vad som orsakat förlusten av text som gav anledning till suppleringen i de fall där detta kan klarläggas. |
Om transkribenten eller en utgivare av texten vill lägga till text som saknas i manuskripttexten från t.ex. ett annat textvittne skall detta göras med elementet <supplied>. Den supplerade texten kan markeras som i detta exempel från Rómverjasögur (AM 595 a-b 4to):
|
|
Detta kan visa på en dataskärm eller i tryckt form enligt följande:
|
|
Elementet <supplied> kan inneslutas i elementen <w>, <orig>, <expform> och <reg> i fall där en del av ett graford lagts till av den som transkriberat, kodat eller redigerat texten. Men <supplied> kan även innesluta elementen <w>, <orig>, <expform> och <reg>. Detta för att göra det möjligt att markera sekvenser av graford som har lagts till av den som transkriberat, kodat eller redigerat texten.
7.3.2 Rättelser
När en text transkriberas kan tydliga fel i manuskripttexten markeras och rättas av transkribenten, den som kodar texten eller utgivaren. Här kan t.ex. andra textvittnen eller äldre utgåvor ligga till grund för rättelsen. För detta rekommenderar vi följande element.
|
Elementer |
Innhold |
|
<sic> |
innehåller text som transkriberats utan åtgärd trots att den är tydligt felaktig. Elementet <sic> kan även användas som attribut till elementet <corr> (se exempel nedan). |
|
<corr> |
innehåller den korrekta formen för det tydligt felaktiga avsnittet i manuskripttexten. Detta element används alltså endast vid transkribering och kodning av manuskripttext. Det skall alltså inte användas för korrigeringar som utförts i handskriften. Elementet <corr> kan även användas som attribut till elementet <sic> (se exempel nedan). |
|
resp |
anger vem som bär ansvaret för korrigeringen av tecken, ord eller avsnitt som ingår i taggarna <corr> eller <sic>. Det kan ges värden som: |
|
transcriber |
anger vem som bär ansvaret för transkriptionen av manuskripttexten. |
|
|
encoder |
anger vem som bär ansvaret för den elektroniska kodningen av manuskripttexten. |
|
|
editor |
anger vem som är utgivare av den text som ligger till grund för rättelsen eller vem som bär ansvaret för redaktionella korrigeringar av manuskripttexten. |
I en första transkription kan det vara relevant att markera tydliga felaktigheter i manuskripttexten. Detta kan göras med elementet <sic> som i detta exempel från Rómverjasögur (AM 595 a-b 4to).
|
|
I detta exempel markeras ordet uitier som felaktigt. Det finns ingen information om vad som är fel eller hur detta skulle kunna rättas. Nästa steg blir att rätta det som anses vara fel. Detta kan man göra genom att förse elementet <sic> med ett attribut corr:
|
|
Detta markerar att den korrekta texten här skulle vara enligt följande:
|
|
Man kan med den kodning som föreslås här även markera det rättade ordet i ett visningsformat enligt de förslag som Helle Jensen presenterade:
|
|
med manuskripttextens form under texten i visningsformatet:
|
|
Det är även möjligt att i elementet <sic> lämna information om vem som är ansvarig för rättelsen med attributet resp och dess olika värden, som t.ex.:
|
|
Det är även möjligt att använda elementet <corr> med attributet sic, men vi rekommenderar att kodningen sker enligt ovanstående exempel.
|
7.4 Skador och oläsbarhet |
I det föregående har vi behandlat kodningen av struken och tillagd text i handskriften och vid transkriberingen av manuskripttext. I det följande avsnittet behandlar vi text som utelämnats vid transkribering eller redigering av manuskripttext på grund av skador eller slitage i handskriften, och supplering av text från andra källor som t.ex. andra textvittnen eller äldre utgåvor av texten.
7.4.1 Utelämnad eller supplerad text i transkriptionen på grund av oläsbarhet eller utgivarens överväganden
När en handskrift uppvisar avsnitt som är oläsbara rekommenderar vi att dessa markeras med elementet <gap/> och att elementet <supplied> används för att markera vilken text som supplerats (för information om elementet <supplied> se 7.3.1).
|
Elementer |
Innhold |
|
<gap/> |
är ett element utan egen utsträckning i den transkriberade manuskripttexten. Det markerar en punkt där text har utelämnats vid transkriptionen på grund av att materialet här är oläsbart. Elementet kan ha attribut som: |
|
desc |
beskriver det oläsbara avsnittet i handskriften. |
|
reason |
anger orsaken till att texten utelämnats. Värden kan här vara t.ex.: "sampling", "illegible", "irrelevant", "cancelled", "cancelled and illegible". |
|
extent |
anger den mängd text som anses ha utelämnats vid transkriptionen. Detta kan i ett visningsformat presenteras på det sätt som föreslagits av Helle Jensen (se ovan 7.1). Värden kan anges som t.ex. antal tecken, antal rader eller antal sidor i handskriften. Även angivelse av värden i millimeter kan användas |
|
resp |
anger transkribent, utgivare eller den som kodat den elektroniska texten som ansvarig för det utelämnade avsnittet och markeringen med elementet <gap/>. |
|
hand |
i fall där det går att avgöra om den utelämnade texten raderats i handskriften av en identifierbar person kan detta anges med attributet hand. Notera att detta attribut har samma funktion i elementet <del> ovan (7.2.2). |
|
agent |
i fall där text har utelämnats i transkriptionen på grund av skada kan en identifierad orsak anges med attributet agent. |
I de medeltida handskrifterna finner vi ofta avsnitt som inte går att läsa på grund av t.ex. skador eller slitage (se även nedan 7.4.2). Vid transkriberingen vill vi kanske primärt markera de oläsbara avsnitten och deras utsträckning. Vi föreslår att man använder elementet <gap/> för detta. Utsträckningen på det oläsbara avsnittet kan anges som i detta exempel från Völuspá i Hauksbók (AM 544 4to):
|
|
Med denna markering är utsträckningen för det oläsbara avsnittet inte preciserad. Detta kan i ett visningsformat presenteras i enlighet med Helle Jensens ovan refererade förslag:
|
|
Om transkribenten eller den som kodar den elektroniska texten vill ange en mer preciserad utsträckning kan detta göras enligt följande exempel. Här anges utsträckningen med det antal tecken som kan anses ha förelegat i det utelämnade avsnittet. Observera att detta exempel inte avser att ge en exakt bild av förhållandena i den aktuella handskriften.
|
|
I ett visningsformat kan detta återges enligt följande. Eftersom denna räkning knappast kan anses särskilt tillförlitlig torde det inte vara högsta prioritet att kunna visa detta i t.ex. en tryckt utgåva.
|
|
I det ovan anförda exemplet finns det andra källor tillgängliga för den oläsbara texten. Texten kan därmed suppleras från dessa källor inom elementet <supplied> enligt följande exempel där den supplerade texten är hämtad från Gustav Neckels utgåva av eddadikterna (i Hans Kuhns reviderade 5. utgåva 1983: 13):
|
|
Med den här kodningen av den elektroniska texten kan den i ett visningsformat presenteras i enlighet med Helle Jensens ovan refererade förslag:
|
|
I det senast anförda exemplet har vi utelämnat den tidigare anförda informationen i elementet <gap/> för att göra användningen av <supplied> lättare att följa. I en fullständig kodning skulle naturligtvis all information ligga kvar i båda elementen. I ett tillfälle föreligger ingen användbar text hos Neckel. I detta fall har vi låtit elementet <gap/> kvarstå med information om utsträckning och utan att följas av elementet <supplied>.
Den här typen av redaktionella ingrepp är naturligtvis inte rekommenderade som nödvändiga vid kodningen av den elektroniska texten. I den primära transkriptionen och kodningen är det framför allt kodningen med <gap/> som är att rekommendera. Användningen av attribut till <gap/> och <supplied>, som t.ex. source och resp, är naturligtvis frivillig. Denna information anges om det anses relevant och i den mån den finns tillgänglig.
7.4.2 Osäker läsning i manuskriptet
I vissa fall kan det vara så att skadan eller slitaget i handskriften inte gör hela texten i avsnittet oläsbar, så att en del av texten faktiskt kan transkriberas. I dessa fall rekommenderar vi att elementen <gap/> och <supplied> kombineras med elementet <unclear> enligt de exempel som presenteras nedan.
|
Elementer |
Innhold |
|
<unclear> |
innehåller tecken, ord, fras eller längre avsnitt av text som inte kan transkriberas med säkerhet på grund av skada eller slitage i handskriften. Elementet kan ha attribut som: |
|
reason |
anger varför avsnittet är svårt att transkribera. |
|
resp |
anger vem som är ansvarig för transkriberingen av tecknet, ordet eller avsnittet som innesluts av elementet <unclear>. |
|
hand |
i fall där det går att avgöra om den svårlästa texten raderats i handskriften (d.v.s endast delvis raderats) av en identifierbar person kan detta anges med attributet hand. Notera att detta attribut har samma funktion i elementet <del> ovan (7.2.2). |
|
agent |
anger en identifierbar orsak till att ett tecken, ord eller avsnitt är svårt att transkribera. |
Det ovan anförda exemplet från Völuspá i Hauksbók (AM 544 4to) kan kodas ytterligare med elementet <unclear> för att markera att det föreligger avsnitt av text i det skadade avsnittet som kan läsas med en viss grad av säkerhet. Detta kan se ut enligt följande:
|
|
Detta indikerar alltså att läsningen är svår t.ex. på grund av skada eller slitage. Attributen till <unclear> som listats ovan är naturligtvis inte obligatoriska men kan inkluderas i den mån informationen är tillgänglig eller anses vara relevant.
Elementet <unclear> kan inneslutas i elementen <w>, <orig>, <expform> och <reg> i fall där en del av ett graford är svårläst i manuskripttexten. Men <unclear> kan även innesluta elementen <w>, <orig>, <expform> och <reg>. Detta för att göra det möjligt att markera sekvenser av graford som är svårlästa i manuskriptet.